Drottningen och hjärtatPosted by Melanie on April 13th, 2007

Idag började alla bli lite oroliga för mig. Jag hade visst gått ner i vikt. Ny matchvikt är 3620 gram, och det var på gränsen hörde jag någon säga.
Mamma är också orolig för jag orkar inte snutta så mycket. I natt kallade hon därför in en barnmorska som hjälpte till nästa hela natten med att mata mig. Jag snuttade på mamma och sedan gav de mig från en konstig kopp. Knepigt. Jag brukar nämligen äta och vara vaken på nätterna, sedan sover jag mest hela dagen när pappa är på besök. Mamma muttade visst något om att "-det där får vi minsann ändra på…"

Eftersom jag blivit slöare och inte äter tillräckligt så tog mamma och pappa mig till en barnläkare i dag. Han tog en konstig slang som han hade runt huvudet och satte en kall metallgrej mot mitt bröst och såg konstig ut. Lyssnade visst på mitt hjärta. Han sa då att han hörde ett blåsljud. Och det var ju inte bra. Mamma och pappa blev riktigt nervösa, det märkte jag allt. Man besöutade dessutom att man skulle ta prover på mig för att se om jag har någon infektion i kroppen, som kan påverka mitt ätande. Himla var mycket prat det är om mitt ätande redan…

Man stack mig i handen för att ta blod till proverna och till mitt PKU prov. Jag var faktiskt 73 timmar gammal när detta gjordes. Man skulle visst vara så nära över 72 timmar som möjligt. Vann jag ??

Alla proverna var bra. Jag är frisk! Men så var det ju det där med hjärtat….
Mamma och pappa fick låna en vagn och sedan gick vi över till Drottning Silvias Barn & Ungdomssjukhus som ligger alldeles jämte BB.

Väl där så kopplade man upp en himla massa sladdar på mig. Jag gjorde mitt bästa för att ligga still så de fick bra signaler. Här gällde det ju att lugna mamma och pappa. Jag tror till och med att jag sov igenom det mesta.


Klar för EKG

Efter att man tagit EKG och skrivit ut det så var det dags för en stor hjärt-Ultraljudsundersökning. Man skulle nämligen kontrollera det som barnläkaren hade hört, blåsljudet från mitt hjärta.


Jag ligger så still jag kan för att hjälpa till

Undersökningen tog så lång tid att pappa var tvungen att åka. Han skulle hämta Tiffany på dagis.


Alldeles still låg jag…

Synd att pappa var tvungen att åka. För läkaren ropade in en till läkare som också kikade på mig. Pappa hade nog velat

varit med när dom berättade för mamma att det inte var något fel på mig. Blåsljudet som den första läkaren hade hört var ett s.k vibrationsljud som vissa nyfödda har och som sedan växer bort. Mamma blev väldigt glad över beskedet och ringde pappa direkt när vi kom ut i solen igen.

Så, nu skall jag passa på och äta upp mig lite så vi får komma hem någon gång. Mamma fick inte åka hem idag, eftersom jag tappat vikten.

Filed under: Melanie | Permalink